annanasbloggen

att vara tillsammans är ett hål slaget genom en ensamhet

en frånvaro från livets obönhörlighet

en tystnad mitt i ett mullrande, skallrande, gnisslande, knastrande, skrällande, skrikande varande

ett andetag att hålla kvar i sitt bröst

ett slag som hjärtat hoppar över

ljudet man hör då kvällen spricker, och blir till natt, om man är

tillsammans

utanför sig själva

inuti varandra

just därför att

det inte gör något skillnad

och det kändes så skönt

det är ett tag som släppts om livet

därför att man vet att man kan falla säkert

ett SLUTA skrikit till livet som trängde allt närmre in på min kropp

ett slag i ansiktet på den rädsla,

den ensamhet

som stod lutad över min säng varje natt i hela mitt liv

det är att se verkligheten som en spegelbild

en skev och trasig spegelbild

av den oändligt underbarare värld

jag ser i dina ögon

det

är att känna

att andas

att vara, tillsammans.

varmt

varmt som

    stekhett

en het jävla sommarkväll

svettig med bara en skjorta på

nånstans i det där stället mellan

drömmar och "verklighet"

där man inte vet vad som är sant

där man inte tror något mer finns

än den här svettiga skjortan

det här sargade träbordet

den här rangliga stolen

den här "du-och-jag-grejen"

med oss i mitten

    av alltihopa

mitt i en stekhet jävla sommarkväll

på nåt ställe där de serverar mat

som smakar som värme

sommar

och en solnedgång

stekhet mat

men vi äter allt det här

hela alltet

från golvet till taket

för att ta in

    all den här värmen

och jag tänkte att

det här är toppen

eller nåt åt det hållet

jag sa ett par ord och

du log

så mycket du orkade i den här värmen

och genom det stora fönstret såg jag

hur solen sträckte sina mörkröda armar upp över horisonten

som om den ville ge signaler

och den gjorde tummen upp till mig

och på vägen körde ett par bilar förbi

långsamt

så fort de orkade i värmen

och några killar som var femton år

    (gud vad gammal jag är)

cyklade förbi utanför

    så slött

        så slött som man är när man är femton år

            när det är sommar och så jävla varmt

och sen kollade jag tillbaka på dig och

det var så varmt att jag brände mig och

blev helt röd i pannan

och jag kände hur jag svettades fastän

jag bara hade en skjorta 

med två knappar uppknäppta

men jag kollade på dig och såg att du var också svettig

svettig utav den här värmen

svettiga utav sommaren och utan att minnas var vi är

och jag såg på dig

    att du visste

        att jag visste

            att du visste

                hur svettig jag var

                    och hur svettig du var

                        och hur jävla varmt det var

och det var det bästa av alltihop

att du och jag visste det

och att du och jag visste

att det spelar ingen roll

när man är gammal jämfört med femtonåringar

    och man sitter på en "resturang"

        och det är sommar för första gången på så jävla länge

            och det är kväll

                och det är så otroligt jävla totalkolossalt varmt

och då log du

och jag log då

så brett som vi orkade i den här värmen

och då tänkte jag att

tänk om vi sprängs nu

om den här resturangen sprängs i luften nu

om alla sargade bord och rangliga stolar och tallrikar och bestick och allt glas och alla ketchupflaskor som står på borden och hela bardisken och alla fönster och alla grytor och kastruller och all den stekheta maten och flaskorna med cola och vi två skulle slungas ut av en enorm jävla explosion och allt går sönder i småbitar och börjar brinna och flyger flera hundra meter bort och landar på en gräsmatta och vi flyger också ut där nånstans tillsammans bara för att det vart

så jävla varmt

då skulle jag tänka

"fuck yeah"

"det var så jävla värt det"

 

allt det röda kommer att

rinna bort

från mitt liv

rinna bort tyst som

ett osagt ord 

eller

hundra osagda ord

som jag inte sagt utan bara svalt

när jag borde ha öppnat min mun

eller som en osedd blick

som söker sig genom luften och möter tomhet

eller som ett oskrivet brev

ett oskrivet kärleksbrev som är nedstänkt av tårar

tårar som gråtits för ingenting

tårar gjorda av osagda ord som tryckts tillbaks till mitt hjärta igen

tårar som gråtits för de minnen jag aldrig kommer att ha

tårar som kommer att sköljas bort

feghet och svaghet ska skölja bort

de tårar som föll 

ur mitt hjärtas hål

det tomrum du fyllde med eld

skölja bort alla dessa brev jag skrivit

som misslyckas helt med att beskriva något så varmt

att mitt bröst exploderar i tusen bitar

skölja bort alla blickar som slösats bort

eller jag bara tror att jag sett

i en ögonvrå

min eller din

skölja bort alla ord jag borde ha sagt

när klockan tickade bort

alla sekunder som fanns för oss

tills tiden tog slut

vi gick ut

och alla ord som fastnat i halsen och som blivit kvar där och som jag svalt ner till mitt hjärta och som jag borde ha öppnat min mun och sagt och som jag borde ha gett till dig om jag bara var mindre dum i huvudet

skölj bort dem och lämna bara ånger kvar

skölj bort alltihop, skölj ut det på den grå oceanen

där jag dras ner till bottnen av tankarna

minnena 

som jag aldrig kan ha av oss

ner på botten tills jag fyller mina lungor med vatten

med ditt kölvatten

och ser dig segla iväg

blundar 

och slocknar

 

så ska det skölja bort allt det röda som

brinner i mitt hjärta och

sen ska världen bli grå

om inte tidvattnet vänder

och sköljer det röda in i min famn

tick

 

tack

 

BLA BLA BLA BLA BLA BLA BLA OCH JAG ÄR GANSKA GLAD OCH ALLT ÄR GANSKA BRA OCH VEM BRYR SIG ENS OM ATT INTE INTE VARA LEDSEN NÄR MAN KAN STRUNTA I ATT INTE LÅTA BLI ATT INTE VARA GLAD OCH KANSKE BLIR ALLT BRA OM MAN BARA BLA BLA BLA BLA MEN DET ÄR OFTARE LÄTTARE ATT LE ÄN INTE ÄN DET VAR FÖRR SÅ HEJDÅ OCH VI SES BLA BLA BLA BLA BLA 

fallar samman i högar av

    grus, sand

    jord, snö

    smuts

och moln av rök och av avgaser och av aska och

högar av döda kroppar men

det är inte kroppar av människor utan

det är tankar och känslor och 

gamla blickar som man är inte ens säker på om de nånsin fanns och

ord som man tänker att nää eller joo det kan eller nää det kan jag väl inte säga men som ramlar ut ur min mun eller

    vad en sån som jag nu använder för att prata

och ramlar ut ungefär som

spädbarn som nån jävla idiot tappar ut ur nedvevade bilfönster och

    PLADASK

blir liggande där på vägen

    HA!

så går det

    när man pratar, William                                                                  (justja, högarna var det)

och drömmar som inte orkade utan bara

slutade andas och la sig ner bredvid vägen och

dog

och de där högarna brinner i sanningsfabrikerna

som tillverkar sanningar på löpande band

    som

    "du är inte så smart som du tror"

    "ingen respekterar dina åsikter"

    "du är inte roligare än genomsnittet"

    "dina vänner gillar varandra mer än dig"

    "du är inte någons favoritperson"

    "dina färdigheter är tämligen begränsade"

    "du har inte skapat något av speciellt värde alls"

    "hela din barndom har redan passerat"

    "du kommer aldrig att ha bättre förhållanden för att vara lycklig än nu"

    "du är inte särskilt vacker"

    "du är definitivt inte nog vacker för DET"

    "det kommer inte att gå att acceptera eller komma över eller få det att sluta göra mindre ont hela tiden"

    "hon vill inte ens ha dig"

och sanningsfabrikerna spyr ut rök och avgaser och aska och

himlen blir mörk och solen slocknar och allting går sönder och jag börjar gråta

    ja, allt

faller sönder i högar och moln och brinner om man bara

rör mig eller

inte rör mig eller

säger nåt ord eller

inte säger någonting eller

kollar bakom framför igenom mig eller

verkar glad eller ledsen eller pigg eller trött eller 

säger till mig

    (utan att använda ord)

        (utan att kommunicera alls)

att kanske kommer det inte att bli något av det och

då sitter jag hellre här

    eller helst någon annan stans som

        vid en sjö nånstans långt in i skogen bakom vitberget

            typ klockan åtta eller nio på kvällen när solen håller på att gå ner

                om solen ens brydde sig om mig

och andas rök och avgaser och aska om inte

min mun var så jävla ful och klumpig och

oanvändbar och dålig på att prata och

och varför är mina läppar så torra och vad ska ens en sån som jag med läppar till

att min mun är inte värdig att ens andas

rök och avgaser och aska

    aska

askan som blev kvar när jag brände bort alla rep som jag hängde i

ovanför avgrunden och

sen ropade jag

"hallå! kan du ta emot mig där nere?"

och sen tänkte jag att

i värsta fall bryter jag ryggraden och

minst femtio andra ben

och slocknar nånstans där nere på bottnen

som ett ljus

det sista ljuset

som nån glömt kvar 

på ett bord i ett rum i ett övergivet hus och

det brinner

längre

och

längre 

ner

till

slutet

på veken

lågan flackar

falnar

och

dör.

 

vi kommer in

Ryan säger det alltid bäst: