annanasbloggen

Replace Restate Reconnect Reaffirm Restore Redirect Realize Reappear Recognize Restart

Jag hatar den för vad den är, jämfört med vad den skulle kunna vara. Jag hatar den för all den potential som finns i den, som slösas bort på ingenting. Jag hatar den för alla de människor som dumt stirrandes bara lever, som inte tänker, och inte förstår vad verkligheten är, som inte bryr sig, inte ens vill veta vad det innebär att leva, som inte är intresserade av att förstå vad saker och ting är. För de som skadar andra för att gagna sig själva, och för de som inte kan tänka långt nog för att bry sig. Jag hatar den för de ideal vi har uppfunnit, hur ytliga och idiotiska de är, och hur vi omfamnar dem, endast drivna av påtryckningar av andra, utan att själva tänka över vad vi vill och vad vi gillar, vad som är värt att sträva efter. För hur vi blir åtsagda vad vi ska tycka om, och sväljer det utan en fråga. För systemet som gör oss till otänkande, dreglande robotar, som bara gör precis som alla andra utan att fråga sig varför, utan att ens ge ett flyktigt liv åt tanken att det kanske finns ett annat sätt att göra saker på. Jag hatar den för att jag går bland folk och bara ser döda ansikten framför mig, som skapta ut sten. Att jag ser in i ögon som är tomma, som inte har någon gnista av tanke eller avsikt. För att jag kan känna mig som en främling i en värld där alla andra känner varandra, där de förstår något jag inte kan greppa, just för att de har lärt sig att inte tänka. Jag hatar den för att det finns sociala normer, sätt på vilka man ska vara. För att normalitet är ett ändamål i sig, och avvikelser är förkastliga. Jag hatar den för hur människor ljuger. För hur människor ljuger om vilka de är, och hur ingen verkar bry sig eller kommentera saken alls, fastän man måste förså det. Jag hatar den för att hela livet bara är en teater. Vi skapar oss själva fiktiva personligheter för att passa in på de ideal som vi har matats med, för att verka bättre inför de människor vi vill få att tycka om oss. Vi begraver de vi egentligen är inom oss eftersom de inte passar in på bilden av vad vi tror att vi vill ha och vara. Jag hatar den eftersom det här fungerar, och man kan vinna gillande och respekt för något som bara är ett påhitt, och som alla borde kunna känna igen som ett sådant. Jag hatar den för det sätt på vilket sexuell lust kan styra en människa som annars skulle kunna tänka klart och rationellt. Hur en primitiv impuls är starkare än alla logiskt utformade tankar man kan uppbringa. Hur en person kan vara allt man tänker på, av bara de mest primitiva anledningar. Jag hatar den för hur jag kan känna avundsjuka när något tas som aldrig var mitt, och som jag inte ens vet om jag vill ha på riktigt. För hur jag förlorar all glädje av att se något som vore bättre än det jag har. Hur tankarna som hemsöker mig om dagen följer mig in i drömmarna, och där tänder omöjligt hopp, bara för att se det släckas om och om och om och om och om igen, tills allt som finns kvar är en desperat längtan utan mål, och utan liv att försöka förverkliga den. Jag hatar den eftersom jag inte kan styra mina egna tankar, eftersom min lycka står och faller med slumpartade händelser som min hjärna envisas med att se en mening i. Jag hatar den för hur patetisk jag verkar för mig själv, för vilken hycklare jag är som klagar och klagar fast jag själv är så felaktig och bristande på så många sätt. Jag hatar den eftersom allt jag ser i den bara får mig att känna mer och mer avsky för den, samtidigt som jag vet att detta hat bara är en pretentiös fasad för de primitiva känslor som är roten till alltihop. Och det som äcklar mig mest är att jag måste se på alltihop, det finns inget sätt att blunda.