En förklaring.
Jag har inte skrivit något på länge. Dessutom känns det konstigt att skriva här som om det vore en konversation. Jag har en del bra idéer och inspiration, som väntar på en katalysator. Håll till godo med denna dikt under tiden;
Rubiner är röda
Safirer är blå
Alla mina vänner är döda
Hejdå
En rytmbefriad tolkning av kärlekens vånda.
Det är midnatt
I mitt hjärta
Och hon som senast var där
Kom ihåg att släcka ljuset
Innan hon gick hem
Här är fullt med gamla saker
Saker som jag glömt
Bilder, ljud och sånger
Gamla drömmar som jag drömt
Och ord
Ord som blivit kvar här
och aldrig nånsin sagts
Och man huttrar lite grand
När stjärnornas kalla ljus
Läcker in igenom hålen
Men det är inte trångt här
Nej det är nästan tomt
Det finns faktiskt just precis nog platsFör ännu en person
Och jag kan ta dig i min famn
Om natten är för kall
Om du vill ha en kropp
Att värma dig emot
Eller om du bara
Vill ligga här och kramas
Och veta att allt
Allt det som finns här
Alltid bara var du
Tystnaden bryts när hoppet är slut.
By the marks upon your throat I could see
What fate was held in store for me
What sweet and cruel irony
Would tear apart what we could be
I cannot for the life of me
Find the words to say
Her voice still sets the sun in me
And turns to night from day
It's written in my breath tonight
And on my tattered heart
Her presence shadows out the light
And turns this pain to art
Your eyes are an ocean of tears where I drown
With all I hold dear in a transparent gown
Hiding within you where no one goes
Dying inside from what no one knows
When you're there, beside me
Yet so far away
I love you
But I don't know what to say
