annanasbloggen

Det var då, när insikten kom som en ton från en fiol, oändligt långsamt växandes i svartheten av ett sinne redan berövat alla inåtriktade tankar av den trängande nödvändigheten i att inte blicka mot ett tomrum där något borde finnas, och självbedraget fumla efter de verkliga meningar som alla bär som lever. Oändligt långsamt lämnandes förståelsen för vad det var som satt i det sinnet, och varje dag gnagde där. Det var insikten att livet varit försvunnit sedan hjärtat dog. Det var vetskapen att varje dag varit en meningslös droppe i den grå floden, just för att de saker som är viktiga nu ej var det förut, och de saker som var viktiga då är de saker som flyter längre bort var dag på en grå flod av tid. Det var erkännandet att evighetens höjdpunkt passerats och att den sluttning som passerats var ett fall, och allra mest ett farväl till det enda i en bråkdels liv som vördats så starkt att det inte kunde förstås på något sätt. Det var den motvilliga upplysningen att trenne år byggts ihåliga på ett liv, och att tomheten inuti dem var densamma som tomheten inuti vad det nu är som slår, och pumpar blod igenom ett lik som inte dött. Det var medvetenheten om innebörden av den impulsen, impulsen från en okänd plats, att vårda det som tyckts skadat, skört och kärt. Det var förståelsen att den bittra slutsatsen om människan och dens impulser blott var en sköld av tankar, född ur ensamhet och felriktat hat. Det var den brinnande uppenbarelsen att allt det som finns som är av vikt är ett band som av sin natur är oförståeligt, som binder en till en annan och i sin kraft är större än allt det som tankar kan utgöra. När de största dagarna av en evighet visade sig vara borta blev nuet åter gråare, och fyllt av skuggor av skuggor från en tid då det där mörka som slog och pumpade runt blod i ett kadaver levde och sjöng, såsom var och en av de blickarna sjöng ordlösa sånger om en blomstrande värld,som nu tappats bort mellan vecken i tidsduken. När huvudet såg att inget förändrats i det som ligger inom bröstet, att det som ändrats var avståndet som ännu växte, långt mycket större än vad armarna någonsin kunde nå. Och så förlorades det som hade tyckts skadat, skört och kärt, och endast ett försvinnande eko av de drömlika ögonsånger som blickarna sjöng levde kvar i ett minne som ej ville minnas.