Allt
fallar samman i högar av
grus, sand
jord, snö
smuts
och moln av rök och av avgaser och av aska och
högar av döda kroppar men
det är inte kroppar av människor utan
det är tankar och känslor och
gamla blickar som man är inte ens säker på om de nånsin fanns och
ord som man tänker att nää eller joo det kan eller nää det kan jag väl inte säga men som ramlar ut ur min mun eller
vad en sån som jag nu använder för att prata
och ramlar ut ungefär som
spädbarn som nån jävla idiot tappar ut ur nedvevade bilfönster och
PLADASK
blir liggande där på vägen
HA!
så går det
när man pratar, William (justja, högarna var det)
och drömmar som inte orkade utan bara
slutade andas och la sig ner bredvid vägen och
dog
och de där högarna brinner i sanningsfabrikerna
som tillverkar sanningar på löpande band
som
"du är inte så smart som du tror"
"ingen respekterar dina åsikter"
"du är inte roligare än genomsnittet"
"dina vänner gillar varandra mer än dig"
"du är inte någons favoritperson"
"dina färdigheter är tämligen begränsade"
"du har inte skapat något av speciellt värde alls"
"hela din barndom har redan passerat"
"du kommer aldrig att ha bättre förhållanden för att vara lycklig än nu"
"du är inte särskilt vacker"
"du är definitivt inte nog vacker för DET"
"det kommer inte att gå att acceptera eller komma över eller få det att sluta göra mindre ont hela tiden"
"hon vill inte ens ha dig"
och sanningsfabrikerna spyr ut rök och avgaser och aska och
himlen blir mörk och solen slocknar och allting går sönder och jag börjar gråta
ja, allt
faller sönder i högar och moln och brinner om man bara
rör mig eller
inte rör mig eller
säger nåt ord eller
inte säger någonting eller
kollar bakom framför igenom mig eller
verkar glad eller ledsen eller pigg eller trött eller
säger till mig
(utan att använda ord)
(utan att kommunicera alls)
att kanske kommer det inte att bli något av det och
då sitter jag hellre här
eller helst någon annan stans som
vid en sjö nånstans långt in i skogen bakom vitberget
typ klockan åtta eller nio på kvällen när solen håller på att gå ner
om solen ens brydde sig om mig
och andas rök och avgaser och aska om inte
min mun var så jävla ful och klumpig och
oanvändbar och dålig på att prata och
och varför är mina läppar så torra och vad ska ens en sån som jag med läppar till
att min mun är inte värdig att ens andas
rök och avgaser och aska
aska
askan som blev kvar när jag brände bort alla rep som jag hängde i
ovanför avgrunden och
sen ropade jag
"hallå! kan du ta emot mig där nere?"
och sen tänkte jag att
i värsta fall bryter jag ryggraden och
minst femtio andra ben
och slocknar nånstans där nere på bottnen
som ett ljus
det sista ljuset
som nån glömt kvar
på ett bord i ett rum i ett övergivet hus och
det brinner
längre
och
längre
ner
till
slutet
på veken
lågan flackar
falnar
och
dör.
Fredag
Åhhh hå hå hå
vi kommer in
Slut.
Förgås
Förgås, tro, du bländande mörker
Sjukdom i sinne och själ
Ruttna ej mer i mitt hjärta
Försvinn och kom aldrig tillbaks
Förgås, hopp, du flackande ljus
Bli kvävt utav sanningens tomhet
Ge upp, sluta andas och lägg dig ner
Inget är värt ett försök
Rör aldrig mitt hjärta igen
Jag dör långt hellre än hoppas
Förgås, kärlek, du smutsiga lögn
Lämna mitt bröst, gör mig fri
Från det lidande jag har stått ut med var dag
Då hon är det enda jag ser
Då min längtan brinner, så otålbart varm
Så varm att jag bara vill skrika
Allting jag önskar att jag hade sagt
När jag stammade tomma och menlösa ord
Var tyst och såg tiden rinna iväg
Genom mina och hennes fingrar
Förgås, lycka, du fågel med kärleksvingar
Du flyktiga oskuld och tröst
Må vindar av älskares andetag
Bära dig till en annans bröst
Förgås, du avskyvärda värld
I ett hål i mitt kärleksbesmutsade hjärta
Ska du brinna till intet med allt som var gott
Och aldrig stiga från askan igen
Förgås, du underbara sol
När dagen rämnar itu
Stäng in mig i natt, gör mig ensam och kall
Som var ämnat för mig sen jag fötts
Förgås, du, du enda tråd
Mellan livet, lyckan och mig
Rosröda flicka i blommande vår
Låt mig yla ensam i natt
Förgås, William, du ynkliga pojke
Så ensam, så rädd och så kall
Du kan inte älska, och älskas ej
All kärlek du känt var en lögn
Din smutsiga, ömkliga hora
Så billigt du sålde dig själv
Till tron på en hopplös kärlek
En flickas utsträckta hand
Allt var din egen lögn
Så fall ner i din grav och dö.
Kanske.
Ryan säger det alltid bäst:
Bort.
Bort, bort
Spola bort allt det goda
All skönhet och värme
All lycka och frid
Spolas ned i trottoarens sprickor
I smutsiga bäckar mot brunnars galler
I brunsvarta högar längs vägens kanter
I diken som fyllts till sin bredd utav smutsen
Som pressats ut ur min skalle av natten
Som fyllts utav sömnlösa mardagdrömmar
Ty natten är stum, och tar aldrig slut
Men sover så sött under dagen
Den vaknar igen när solen går under
Och sköljer bort världen i svart
Lys, lys, du ensliga sol
Det finns dag nog för oss inom mig
Det finns dag nog för oss inom mig
Som kuvar i mörkret, ensam och kall
Huttrar och drömmer om värme
Det finns eld nog för båda oss inom dig
Som smälter mitt hjärta och kokar mitt blod
Som tinar den dag som frös fast inom mig
Och som brister ut ur mig som ett skratt
Bort, bort
Bränn bort allt det onda
All skönhet och värme
All lycka och frid
Som spolats bort utav smutsiga tårar
Förlorats i brunnar, på gator, i diken
Och täppt igen varje artär i min kropp
Bränn bort det och brinn för den dag som nu gryr
Inom mig, inom dig och i skyn
Där solen stiger med dig bort i öst
Och sköljer bort natten i brinnande rött
Klockan slår.
Tid.
Tid är ett töcken
En tjock morgondimma på en matta av gräs
Våt av dagg utav tårar
Där våra fötter går och stänks ned
Av den gryende morgonens väta
Där vi möter varandra ibland
Och går en stund hand i hand
Tills vi snavar och faller i gräset
Och tappar varande igen
Så är vi ej mer än ett minne
Som tappats i dimman nånstans
Vi gråter en stund för varandra
Och fuktar vår grönklädda mark
Men likväl är den som en flod
Som rinner så sakta mot syd
Nu flyter jag ut på havet
Och blickar tillbaka mot norr
Mot de berg där min flod haft sitt ursprung
I en oskuldsfull glaciär
Så kalla är de där de står nu
På tröskeln till bortglömda land
De fria och ändlösa vidder
Där mitt hjärta har vandrat ibland
Så högt flyger örnen i fjällen
Så enslig och kall upp i skyn
Den stiger, försvinner iväg nu
Mot en helt ny horisont
Så ensam är vargen i månens sken
Så sakta brister mitt hjärta
vandrande eld
drömmar är gratis
och tur är det
de är allt som jag har av d
diktar när depression övergått i sorg
Stjärnfall, norrsken och snö.
Vargen ylar
Ensam i natten
Månen brister
Ut i tårar
Stjärnfall, norrsken och snö
Vinden viner, sjunger
Den är suckar som ryckts från mitt bröst
Kalla som månens skiva
Där den vandrar så tyst över oss
Natten må lida mot sitt slut
Dagen må gry än en gång
Men det trängande mörkret finns kvar inombords
Och du ylar, ensam och kall
Vad ropar du ut till den stumma natt
Som kluvit ditt hjärta itu?
Kom och yla med mig, du ensamma varg
Och låt solen gå under i väst
Den stiger i dig
Då du brinner i mig
Som en dag efter tre år av natt
Suckar.
Suckar
Suckar utav drömmar
Brustna andetag och minnen
Som brinner i mitt hjärta
Rinner ut på mina kinder
Dina kinder
Och jag brinner
Med alla dumma tankar
Som fastnar i min hals
Trycks ut som sönderbrutna ord
Trasig poesi
Och alla ord jag skriver här
Är suckar utav längtan
Längtan efter dig
Nu brinner världen för dig och mig
Horisonten är krönt utav blodröd eld
Det är solen som skiner ur avgrundens mörker
Det är du som stiger på himlavalvet
Det är flamman i skyn som fördriver natten
Det är du som bränner bort allt det svarta
I mitt hjärta, med kärlekens eld
