annanasbloggen

fallar samman i högar av

    grus, sand

    jord, snö

    smuts

och moln av rök och av avgaser och av aska och

högar av döda kroppar men

det är inte kroppar av människor utan

det är tankar och känslor och 

gamla blickar som man är inte ens säker på om de nånsin fanns och

ord som man tänker att nää eller joo det kan eller nää det kan jag väl inte säga men som ramlar ut ur min mun eller

    vad en sån som jag nu använder för att prata

och ramlar ut ungefär som

spädbarn som nån jävla idiot tappar ut ur nedvevade bilfönster och

    PLADASK

blir liggande där på vägen

    HA!

så går det

    när man pratar, William                                                                  (justja, högarna var det)

och drömmar som inte orkade utan bara

slutade andas och la sig ner bredvid vägen och

dog

och de där högarna brinner i sanningsfabrikerna

som tillverkar sanningar på löpande band

    som

    "du är inte så smart som du tror"

    "ingen respekterar dina åsikter"

    "du är inte roligare än genomsnittet"

    "dina vänner gillar varandra mer än dig"

    "du är inte någons favoritperson"

    "dina färdigheter är tämligen begränsade"

    "du har inte skapat något av speciellt värde alls"

    "hela din barndom har redan passerat"

    "du kommer aldrig att ha bättre förhållanden för att vara lycklig än nu"

    "du är inte särskilt vacker"

    "du är definitivt inte nog vacker för DET"

    "det kommer inte att gå att acceptera eller komma över eller få det att sluta göra mindre ont hela tiden"

    "hon vill inte ens ha dig"

och sanningsfabrikerna spyr ut rök och avgaser och aska och

himlen blir mörk och solen slocknar och allting går sönder och jag börjar gråta

    ja, allt

faller sönder i högar och moln och brinner om man bara

rör mig eller

inte rör mig eller

säger nåt ord eller

inte säger någonting eller

kollar bakom framför igenom mig eller

verkar glad eller ledsen eller pigg eller trött eller 

säger till mig

    (utan att använda ord)

        (utan att kommunicera alls)

att kanske kommer det inte att bli något av det och

då sitter jag hellre här

    eller helst någon annan stans som

        vid en sjö nånstans långt in i skogen bakom vitberget

            typ klockan åtta eller nio på kvällen när solen håller på att gå ner

                om solen ens brydde sig om mig

och andas rök och avgaser och aska om inte

min mun var så jävla ful och klumpig och

oanvändbar och dålig på att prata och

och varför är mina läppar så torra och vad ska ens en sån som jag med läppar till

att min mun är inte värdig att ens andas

rök och avgaser och aska

    aska

askan som blev kvar när jag brände bort alla rep som jag hängde i

ovanför avgrunden och

sen ropade jag

"hallå! kan du ta emot mig där nere?"

och sen tänkte jag att

i värsta fall bryter jag ryggraden och

minst femtio andra ben

och slocknar nånstans där nere på bottnen

som ett ljus

det sista ljuset

som nån glömt kvar 

på ett bord i ett rum i ett övergivet hus och

det brinner

längre

och

längre 

ner

till

slutet

på veken

lågan flackar

falnar

och

dör.