annanasbloggen

Ibland får jag vissa insikter som ger mig en mycket speciell känsla. Dessa insikter är sådana som rör alltings skörhet, hur allting är temporärt. Alla vet vi att vi kommer att dö (förutom VISSA som lider av någon sorts allvarlig megalomani). Men vi vet endast detta intellektuellt. Våra hjärnor är inte skapade för att inse att vår existens är tidsbegränsad, att vi inte är eviga. Det sitter inte djupt rotat på samma sätt som vetskapen om att vi får ont om vi stoppar handen i elden, vilket vi vet även om vi aldrig har provat det. Jag tror att i de mest fundamentala delarna av vår hjärna så tror vi att vi är odödliga. Det finns helt enkelt ingen poäng med att inse helt och fullt att vi kommer att förgås, eftersom vi inte kan göra något åt det. Jag tror det är därför vissa tror på ett liv efter döden, de kan helt enkelt inte inse att de kommer att upphöra att existera.

Men ibland förstår jag för en kort stund de fulla implikationerna av vår egen dödlighet. Jag inser att jag kommer att dö, och att i ögonblicket av min död så kommer inget att spela någon roll. När mitt liv ställs mot universums oändlighet så finns det inga ord som räcker till att beskriva den enorma känsla av överväldigande som tar tag i mig. Jag vet intellektuellt att universum är hundra miljoner gånger så gammalt som mitt fulla liv förmodligen kommer att vara. Kan man ens förstå ett så stort tal? Föreställ dig att du läser en bok med tusen sidor, och ganska små bokstäver, och tar tiotusen år (vilket är så länge som människan har kunnat bruka jorden) på dig för att läsa varje bokstav. Det skulle ta ungefär lika lång tid som universum är gammalt.

Hursomhelst så brukar detta följas av att saker verkar ganska meningslösa. Ett liv är väl som vi just har sagt väldigt kort, och allt är ju ingenting värt efter att man har dött. Men sedan tänker jag. Jag har levt i femton år. Det känns för mig som en oändligt lång tid. Jag menar, allt som jag kan minnas någonsin har hänt, har ju hänt under de femton åren! De är ju smockfyllda av upplevelser, lärdomar, och minnen. Och trots allt så har ju mitt liv just börjat. Jag har väl i alla fall sextio år kvar. Jag kan inte riktigt föreställa mig tider som är längre än något jag har upplevt. Det kanske är det man menar med att visdom kommer med åren. Men jag kommer att dö, det vet jag, jag accepterar det, mest för att jag inte kan förstå det. Jag kommer att vara i massvis av förhållanden med personer, vilka kanske ljuger för mig, sviker mig eller skadar mig. Få om några av dessa förhållanden kommer att hålla. De allra flesta kommer att lämna mig sorgsen och förtvivlad, det är en läxa som jag sent skall glömma. En vän sa en gång: "Förhållanden tar ju slut, det är oundvikligt. Så varför går man in i något man vet kommer att skada en i längden?" Jag har inget bra svar på hans fråga. Men jag tror det är det faktum att vi inte kan inse att saker tar slut, att vi är byggda för att leva för dagen och njuta av stunden. Trots allt det så går jag villigt in i allt sånt, ty jag vet att nyckeln till lycka inte ligger i att vara lycklig, utan i att bli lycklig.

Inför insikten om att ett liv bara är en hundra-miljonersdel av universums ålder kan man fyllas av känslan att livet är kort. Det är knappt ett ögonblick på den stora skalan. Inget spelar egentligen någon roll. Jag tänker snara tvärtom. Ett liv är för mig den ultimata definitionen av en evighet. Jag kan omöjligt visualisera en tid längre än vad jag har levt. Tänker man efter så inser man hur långt ett liv egentligen är. En dag är en ganska lång tid. En vecka ännu längre. En månad är riktigt långt. Ett år går nästan inte att föreställa sig. Hundra år, det är ganska ofattbart. Istället för att tänka att det här egentligen är en väldigt kort tid så fyller det mig med vördnad. Vördnad inför universums oändlighet. Om ett liv är ofattbart länge så borde ju hundra miljoner liv vara... bortom alla ord. Jag tror att denna liknelse är ett av de bästa sätten att förstå den absurt gigantiska procedur som vi är en del av. Det här är saker som vi inte är byggda för att tänka på. Jag är glad att jag har förmågan att ge det ett försök.

Man kan inte gå baklänges på stigen mot lycka.

Vi kommer alltid att vara delar av en allt omslutande lögn. Summan av allting är lika med noll. Den som älskar idag kan hata imorgon. Det enda som behövs är att förstå vart man ska.

Jag tror att det jag vill leva för är att inte stå still. Att alltid befinna mig i rörelse, att aldrig sakta ner. Att alltid utveckla mig själv som person. Om det så är genom motion eller genom personlig filosofering en regnig natt spelar ingen roll, rörelsen må vara fysisk eller mental. Att stagnera är vad jag fruktar. Jag har en ohygglig potential att göra något bra av mitt liv. Varje gång jag tänker på all tid jag har slösat bort så blir mitt hjärta kallt ett tag. Men att förändras behöver inte betyda att man blir en annorlunda person. Man kan ändra sig själv så mycket att inget är som det var, men man behöver inte vara annorlunda för det. Ty en sann mästare (sensei) förändrar inte bara sig själv, utan alla omkring honom. Det är inte genom att röra oss som vi visar makt, det är genom att få andra att följa oss. Storhet är inte att vara en bra person, det är att finna luckorna i sin person, för att sedan fylla igen dem.

Jag kom att tänka på en sak jag sagt till Tim, som någon kanske kan finna intressant.

Jag vädrar död en vårdagsmorgon Ett liv av glas vippar på oförnuftets bordskant Apati ligger mycket nära till hands Bittert inser jag att jag bara kan vinna

Jag hittade ett skratt i fickan

Idag är inte min dag