Klockan slår.
Tid.
Tid är ett töcken
En tjock morgondimma på en matta av gräs
Våt av dagg utav tårar
Där våra fötter går och stänks ned
Av den gryende morgonens väta
Där vi möter varandra ibland
Och går en stund hand i hand
Tills vi snavar och faller i gräset
Och tappar varande igen
Så är vi ej mer än ett minne
Som tappats i dimman nånstans
Vi gråter en stund för varandra
Och fuktar vår grönklädda mark
Men likväl är den som en flod
Som rinner så sakta mot syd
Nu flyter jag ut på havet
Och blickar tillbaka mot norr
Mot de berg där min flod haft sitt ursprung
I en oskuldsfull glaciär
Så kalla är de där de står nu
På tröskeln till bortglömda land
De fria och ändlösa vidder
Där mitt hjärta har vandrat ibland
Så högt flyger örnen i fjällen
Så enslig och kall upp i skyn
Den stiger, försvinner iväg nu
Mot en helt ny horisont
Så ensam är vargen i månens sken
Så sakta brister mitt hjärta
Kommentarer
Trackback
