annanasbloggen

att vara tillsammans är ett hål slaget genom en ensamhet

en frånvaro från livets obönhörlighet

en tystnad mitt i ett mullrande, skallrande, gnisslande, knastrande, skrällande, skrikande varande

ett andetag att hålla kvar i sitt bröst

ett slag som hjärtat hoppar över

ljudet man hör då kvällen spricker, och blir till natt, om man är

tillsammans

utanför sig själva

inuti varandra

just därför att

det inte gör något skillnad

och det kändes så skönt

det är ett tag som släppts om livet

därför att man vet att man kan falla säkert

ett SLUTA skrikit till livet som trängde allt närmre in på min kropp

ett slag i ansiktet på den rädsla,

den ensamhet

som stod lutad över min säng varje natt i hela mitt liv

det är att se verkligheten som en spegelbild

en skev och trasig spegelbild

av den oändligt underbarare värld

jag ser i dina ögon

det

är att känna

att andas

att vara, tillsammans.