Jag är ett geni på photoshop.
Sommar!
Would we admit
We're dying?
Just a bit
And lying
That what we need is right here
Silently holding us dear
And the time might be near
When we live without fear
That an aching heart might cure another
If only they would even bother
That the cage you built is of glass, not steel
You would fly so high, given time to heal
Now upon the brink I shiver
Within the words I tried to give her
Every step I took retraced
Troughout the life which she had graced
Will I turn and run away from you?
Will life smile and remain untrue?
Will death sate and become my cure?
Will you prove that there's something pure?
This sickening disease beneath my skin
Lets hope flood where it should run thin
Lets me stand tall when I should be leaning
Reads into the tapestry a meaning
You'll move on, so well behaved
I will not be by love enslaved
Rid me of this
This lasting kiss
Hanging in the air
Let go of me
What I could be
I guess it's only fair
You were the future dressed as a stranger
Kärlek.
Kärlek är att vila i blomstersäng
Att flyta i de lugnaste vatten
Kärlek är att rulla runt på en äng
Och springa hand i hand ut i natten
Kärlek är att känna hjärtat gråta
Så ögonen och kinderna blir våta
Kärlek är framtiden klädd som en främling
Att se det man önskar mest
Känna hjärtat dra åt väst
Och att få den man älskar som mest
Masker.
Death whispered into my ear
"You'll live or die by her whim tonight"
I shed a single lonely tear
And stepped out of the light
I must have fallen asleep today
I must have dreamt myself away
And woken much too late to see
What's real and what is fantasy
The words that slowly, silently fall
From your ears, beside the wall
Speaking them I'd never feared
Yet so much truer than I dared
Time runs so much faster now
Much faster than us all
My heart is beating faster now
It jumps as I recall
So now life seems deluded
And never all that bright
When shall they conclude it
And show me that I'm right?
Död och sånt kul.
I feel so much closer to life
Bound by the endless strife
Drifting through each day
Unsure of what to say
Sleeping 'neath the willow
On the busy street
The pavement be my pillow
The rainfall be my sheet
Wretched underneath the skin
Clamour for embrace
Face up with a dying grin
Begone without a trace
Run away, returne destroyed
A fiction from her mind
I will not be by you decoyed
I'll leave it all behind
Assemble
The fragments of the tale
Return
Through death, the palest veil
Rid
The harlot from the earth
Rejoice
In death, finding mirth
Tre.
Replace Restate Reconnect Reaffirm Restore Redirect Realize Reappear Recognize Restart
Det var ett tag sedan.
Jag hatar den för vad den är, jämfört med vad den skulle kunna vara. Jag hatar den för all den potential som finns i den, som slösas bort på ingenting. Jag hatar den för alla de människor som dumt stirrandes bara lever, som inte tänker, och inte förstår vad verkligheten är, som inte bryr sig, inte ens vill veta vad det innebär att leva, som inte är intresserade av att förstå vad saker och ting är. För de som skadar andra för att gagna sig själva, och för de som inte kan tänka långt nog för att bry sig. Jag hatar den för de ideal vi har uppfunnit, hur ytliga och idiotiska de är, och hur vi omfamnar dem, endast drivna av påtryckningar av andra, utan att själva tänka över vad vi vill och vad vi gillar, vad som är värt att sträva efter. För hur vi blir åtsagda vad vi ska tycka om, och sväljer det utan en fråga. För systemet som gör oss till otänkande, dreglande robotar, som bara gör precis som alla andra utan att fråga sig varför, utan att ens ge ett flyktigt liv åt tanken att det kanske finns ett annat sätt att göra saker på. Jag hatar den för att jag går bland folk och bara ser döda ansikten framför mig, som skapta ut sten. Att jag ser in i ögon som är tomma, som inte har någon gnista av tanke eller avsikt. För att jag kan känna mig som en främling i en värld där alla andra känner varandra, där de förstår något jag inte kan greppa, just för att de har lärt sig att inte tänka. Jag hatar den för att det finns sociala normer, sätt på vilka man ska vara. För att normalitet är ett ändamål i sig, och avvikelser är förkastliga. Jag hatar den för hur människor ljuger. För hur människor ljuger om vilka de är, och hur ingen verkar bry sig eller kommentera saken alls, fastän man måste förså det. Jag hatar den för att hela livet bara är en teater. Vi skapar oss själva fiktiva personligheter för att passa in på de ideal som vi har matats med, för att verka bättre inför de människor vi vill få att tycka om oss. Vi begraver de vi egentligen är inom oss eftersom de inte passar in på bilden av vad vi tror att vi vill ha och vara. Jag hatar den eftersom det här fungerar, och man kan vinna gillande och respekt för något som bara är ett påhitt, och som alla borde kunna känna igen som ett sådant. Jag hatar den för det sätt på vilket sexuell lust kan styra en människa som annars skulle kunna tänka klart och rationellt. Hur en primitiv impuls är starkare än alla logiskt utformade tankar man kan uppbringa. Hur en person kan vara allt man tänker på, av bara de mest primitiva anledningar. Jag hatar den för hur jag kan känna avundsjuka när något tas som aldrig var mitt, och som jag inte ens vet om jag vill ha på riktigt. För hur jag förlorar all glädje av att se något som vore bättre än det jag har. Hur tankarna som hemsöker mig om dagen följer mig in i drömmarna, och där tänder omöjligt hopp, bara för att se det släckas om och om och om och om och om igen, tills allt som finns kvar är en desperat längtan utan mål, och utan liv att försöka förverkliga den. Jag hatar den eftersom jag inte kan styra mina egna tankar, eftersom min lycka står och faller med slumpartade händelser som min hjärna envisas med att se en mening i. Jag hatar den för hur patetisk jag verkar för mig själv, för vilken hycklare jag är som klagar och klagar fast jag själv är så felaktig och bristande på så många sätt. Jag hatar den eftersom allt jag ser i den bara får mig att känna mer och mer avsky för den, samtidigt som jag vet att detta hat bara är en pretentiös fasad för de primitiva känslor som är roten till alltihop. Och det som äcklar mig mest är att jag måste se på alltihop, det finns inget sätt att blunda.
Epiphany.
Looking through the hazy windows of my eyes
Pondering the world as it's beauty dies
Her laughter made this bleak decree
That love shall never set me free
Behind it's bars of ecstasy
Nocturnally imprison me
Within a place I cannot flee
Until I can forget of thee
I dare not speak, and when I do
My words fall flat and dumb on you
For so much better can you do
Than what we'd ever grow into
I am just a dreaming boy
Deluded now and then
Put aside like an ugly toy
Replaced by stronger men
Every day seems fateful now
Yet they all pass by in vain
It's hard to feel that grateful now
Amidst the creeping pain
Riding home tonight
I saw the writing on the wall
A final failing fight
A kiss to end it all
The twilight would engulf my mind
Seemingly at rest
The words that seemed to be so kind
Destroyed at your behest
I must have slipped somewhere, long ago
The siren voice compels me to go
To give chase to this childish dream
To the memory of blue eyes' gleam
I need to let somebody in
Someone to let me out
I need someone to share with me
What I can't live without
In the dark I saw a hand reached out
Relinquished every ounce of doubt
I clasped a softer hand in mine
My fingers tangled up with thine
I sensed the coming undertow
It was for me
Epiphany
I cannot give up now
Färger.
Still it lingered on
This eluding dream
I had thought it was gone
And it made me want to scream
Some whispering voice
Must have touched my soul
And made its choice
Turned my heart to coal
And I know the path I'm walking now
Spreading my wings, trying to fly
Swept away by the undertow
Living in dreams, wanting naught but to cry
To escape this grayish blur with you
And try to give my life it's due
To run and run and never stop
From emerald field to mountaintop
'Til lastly drained of strength I fall
From the world of which we're part
And therein lies my final call
To rest forever in your heart
Rubriker är överflödiga.
Jag tycker att mina händer luktar parfym, men det är nog bara inbillning.
Jag har för mycket glädje, och ingen att ge den till.
Ibland vill jag sova, i hopp om att drömmarna ska vara vackrare än livet.
Och ibland önskar jag att mina drömmar blev mitt liv.
Att världen skulle blunda för mina fel och omsluta mig i sina armar.
Jag undrar om någon minns det här.
We all could use a hug from time to time
To make the words of kindness rhyme
We strive for that which is heat and passion
While all we need is kind compassion
The softest and most gentle touch
Can make the gates of my heart budge
Together like a tangled cord
Strike a beautiful accord
Appreciation, confirmation
To rest here in emancipation
And let out one last fluttering sigh
The end of all my troubles nigh
I could use a hug right now
To pull me up when I am down
En rubrik kan så lätt färga ens uppfattning om det faktiska innehållet.
The colours that swirled inside my head
Merged into a scarlet red
A sigh escaped my lips tonight
From a place devoid of light
The scarlet split into two parts
Into the form of beating hearts
Unobstructed by this thunder
Tearing every wall asunder
A rainbow flashed within my mind
I thought of things I'd left behind
Lying on an open field
Feeling all objections yield
To silently gaze into those eyes
A single moment without lies
Reflected in the crescent moon
The moment over all to soon
A line I drew in the finest sand
My mind I made up to fight
Will you take me by my outstretched hand?
And run into the night
Depressivt dravel
Att gå på en väg utan ände
Att söka den punkt då timglaset vände
Att undra vad som egentligen hände
Och se på han som är den ende
I månljusets sken såg jag en dörr
En som jag hade passerat förr
Jag förstod inte vad som höll på att ske
Kanske var svaret att vänta och be
Och jag bad till en gud jag inte trodde fanns
Att det skulle bli mitt och inte hans
Att en gnista skulle tändas i ett hjärta så gott
Brinna för något som är fult och rått
Hoppet dansade, som alltför sällan
Varje blick tycktes ren och ny
Men höga berg restes oss emellan
Och solen gick ned i en blodröd sky
Jag såg dig flyga ut genom fönstret
I de ord som inte fanns och var riktade bort
Jag kände igen det förbannade mönstret
Och livet verkade alltför kort
En eld har tänts inom min själ
Jag har blivit den döende kärlekens träl
I avund och hat skall jag sona mitt brott
Ty evig längtan är alltjämt min lott
Om orgasm kan bota denna sjukdom
Kan död stilla mitt begär
Kan avsky bli kärlek i en blåögd blick
När slöjan dras över mina ögon
Och snaran runt min nacke
När huden slits av mitt aniskte
Som viljan från mitt hjärta
Och glädjen från min mun
När allt som jag älskar far förbi så snabbt
Är jag godtycklig, utan poäng
Och när mina ögon inte orkar vara öppna mer
Är det dig jag framför mig ser
Fågelsång
I was staring at the letters on the sheet
I was looking at his face through a haze
I was drifting through a silence without heat
And I thought about her and her gaze
I was walking down a gloomy hall
When out of nowhere came a call
Ringing bright inside my ears
To shadow over songs of tears
I don't know why inside my head
It seemed a sign that I had read
That something lurched within a heart
A stuttering voice where ways shall part
As distance fell between me and a bird
With everything I had heard
I spun and I spun as it grew within
A fiction made out of words from a whim
It might be for the best
To follow the stream
And not try to test
The strength of a dream
Yet birds can fly
So why shouldn't I
Lift my wings
And take to the sky
To soar across endless oceans of hope
To leave behind the misanthrope
And in your graceful arms outstretched
Lay myself to final rest
Love is the future dressed as a stranger
I am feeling my heart turn west
Rubrik
What makes the wheels of kindness turn
When every bridge seems to be burned
And every lesson you have learned
Is how to lose what you have earned
A flash of sadness drove away
The hope that nestled in my mind
And in the gloom I heard him say
The words that were to me denied
And from the day into the night
I made my mind to stay and fight
For love that shouldn't have to die
To show that life's not just a lie
The darkness lurched within my mind
His sunlit face brought the day
Is the hope now left behind
Or simply fooled astray?
Your eyes seem glazed
As mine are teared
Am I losing you
As I am losing my mind?
William.
Tre intressanta fakta om mig:
1. Jag har ett hål i min högra strumpa.
2. Det tog så lång tid att komma på fem fakta att jag bytte till tre.
3. Det tog så lång tid att komma på tre fakta att jag skrev om hur lång tid det tog att komma på fakta.
20*15*2*9*1*19
It was written
'Neath the tapestry
Foretold
What we would become
In the blank gaze
Of half shut eyes
In the kindness
Elsewhere directed
Some bitter rain
Must have put out the flame
Of love that was everlasting
He turned away
His sun-deprived face
And faced me with his silence
And he stared
At the others
Leaving only ashes
In my place
I fell into colder dreams
A clung to a strand of dark hair
I twisted words to resemble meaning
I turned to look where we had been
But the dream was gone
The kindness spent
Turned to distance
I reached out my hand
I tried to touch him through the silence
Felt him stir in the darkness
But my words broke upon deaf ears
Like waves upon the rocks
I saw his eyes flash with the coming of the moon
And the silhouettes of his friends
In colder dreams I walked alone
And my hands were twitching, empty
I saw the sun in his face
Missing you, dearest friend
Hej igen kära vän.
Jag hatar den här världen. Jag tänkte bara upplysa er om det.
So what the hell are you fighting for?
Your dream has died so long ago.
Where the hood at
ingenting finns
allting är dött
inget förändras
inget förblir
allting försvinner
ingen blir kvar
frälsta i död vill vi inte ha svar