Depressivt dravel
Att gå på en väg utan ände
Att söka den punkt då timglaset vände
Att undra vad som egentligen hände
Och se på han som är den ende
I månljusets sken såg jag en dörr
En som jag hade passerat förr
Jag förstod inte vad som höll på att ske
Kanske var svaret att vänta och be
Och jag bad till en gud jag inte trodde fanns
Att det skulle bli mitt och inte hans
Att en gnista skulle tändas i ett hjärta så gott
Brinna för något som är fult och rått
Hoppet dansade, som alltför sällan
Varje blick tycktes ren och ny
Men höga berg restes oss emellan
Och solen gick ned i en blodröd sky
Jag såg dig flyga ut genom fönstret
I de ord som inte fanns och var riktade bort
Jag kände igen det förbannade mönstret
Och livet verkade alltför kort
En eld har tänts inom min själ
Jag har blivit den döende kärlekens träl
I avund och hat skall jag sona mitt brott
Ty evig längtan är alltjämt min lott
Om orgasm kan bota denna sjukdom
Kan död stilla mitt begär
Kan avsky bli kärlek i en blåögd blick
När slöjan dras över mina ögon
Och snaran runt min nacke
När huden slits av mitt aniskte
Som viljan från mitt hjärta
Och glädjen från min mun
När allt som jag älskar far förbi så snabbt
Är jag godtycklig, utan poäng
Och när mina ögon inte orkar vara öppna mer
Är det dig jag framför mig ser
Kommentarer
Trackback
